februari 24, 2016

Stjärnhimlen


Eftersom det var så roligt att sticka sjalen Haruni dröjde de inte länge innan jag fann mig själv med en ny variant på mina stickor.

Denna gång valde jag Färgkrafts entrådiga ullgarn SoftBlend G1 i favoritfärgen Ishav.  Skillnaden mellan att spetssticka i ett lent merinogarn och ett mer spretigt ullgarn var stor. Både färgen och garnets luddighet gör att mönstret inte alls framträder lika tydligt som i min vita Haruni.


Förutom att jag gjorde den här sjalen större än den förra valde jag även att använda mig av pärlor. Massor utav pärlor! Jag trädde faktiskt upp dem på garnet innan jag började sticka (det tog några dagar...). Dessutom blev det ett infernaliskt skjutande av pärlor framför mig på tråden när jag började sticka. Men det var värt allt arbete! Jag ville ha pärlorna utströdda över sjalen likt stjärnorna på himlen en mörk vinternatt. Och så blev det. Först när jag kom till kanten valde jag att placera pärlorna ordnat i spetsmönstret. Titta noga i bilden ovan så anas alla pärlorna som ett svagt glitter.
Allt som glittrar är inte guld!



februari 23, 2016

1, 2, 3 - mössa!


Nu släpper flyttar vi fokuset från de näverstickade sjalarna.


Och tittar närmare på min nya mössa! Den är faktiskt värd att få vara i strålkastaren. Mönstret heter Rustling Leaves Beret och jag stickade i garnet Debbie Bliss Andes (färg teal). Fibrerna i garnet är en blandning av silke och alpacka som gör att garnet har en härlig tyngd.


Men, jag har inte bara stickat en mössa i det här mönstret. Nej, det har blivit tre stycken! De första två var det bestämt två små damer i min närmaste bekantskapskrets som behövde. Väldigt trevligt när det jag skapar uppskattas även av andra. Kanske är lockelsen i just det här mönstret den del som jag själv hittade på? Jag avslutade nämligen med att sticka en "tofs" i form av ett löv som sitter i änden på en liten i-cord. Pricken över i var nämligen när jag tog fram lite Liberty Tana Lawn ur min skattkista. Att de två små damerna föll för mina mössor berodde kanske på att det bomullstyg jag valde att  i deras löv var (som läsaren kanske redan gissat?) - rosa!


Besatthet


Näverstickning kan vara den mest beroendeframkallande varianten av stickning. Känslan liknar den när du har en skål med lockande godis framför dig. Du tar en karamell. Oh, så gott! Nog kan jag ta en till ändå? Samma mekanism gör att näverstickning är så roligt. Eftersom varje ruta stickas så snabbt, i mina sjalar är det sexton varv slätstickning över åtta maskor så du hinner knappt börja sticka så är du "färdig". Ja, för det känns så. Känslan av att ha avslutat någonting fås varje gången ruta är färdig. Man känner sig lite nöjd och direkt kommer tanken: Jag undrar hur nästa ruta kommer att se ut? Nog hinner jag väl sticka en till... Så snabbt går det att bli fast i den här trevliga tekniken. 
Självklart hjälper det till att använda ett självrandande garn så att du utan att behöva fästa några trådar får ett tyg med olikfärgade rutor.


Jag har använt mig av det japanska ullgarnet Noro Kureyon (japansk "stavning" av det engelska ordet crayon, krita). Några av de färger jag valt tillverkas inte längre men det är en blandning av 139, 277,  259, och 274 som jag använt i sjalen nedan.

Baksidan på näverstickningen blir inte så dum de heller. Ser lite ut som äppelskrutt i formen tycker jag.


Maria var den som lärde mig tekniken vid ett möte med Dominomaskan. Hon är minsann en duktig lärare! Så hur stickas en triangelsjal i näverstickning? Jo, tricket är alltså att varje ruta stickas ihop med de tidigare så det blir inga extra trådar att fästa. I bilden nedan är rutorna numrerade i den ordning som de stickas. Man börjar alltså med att sticka en vanlig slätstickad ruta (nummer 1). Sedan lägger man upp åtta nya maskor i vänsterkanten på  den rutan (då har du alltså 16 maskor på stickan). Genom att sedan bara sticka sju maskor tillbaka och därefter sticka den åttonde maskan ihop med en av de åtta maskorna från ruta ett innan du vänder och stickar tillbaka så kommer ruta två när du är klar ha vridit sig och lagt sig med maskriktningen vinkelrät mot ruta ett. Ruta tre skapas sedan genom att man plockar upp åtta maskor i ruta etts sida och stickas sedan fram och tillbaka över enbart dessa åtta maskor. Kort sagt - du stickar aldrig mer än åtta maskor i taget och rutorna stickas i horisontella rader (se den streckade linjen i bilden nedan).
Kanske skulle (och borde) den här historien ha slutat här. Som uppmärksamma läsare kanske redan noterat har jag i alla fall gjort en näverstickning till.  Men det är inte den enda. Efter att ha avslutat min första näverstickade sjal (bilderna ovan) började jag genast sticka på nästa. För nog behöver jag en större sjal? Och färgerna i den förra var kanske inte rätt? Så, jag införskaffade mer Noro Kureyon (massor av nystan i färgerna 124,  277, 259,  224). Även denna gång stickade jag på 4 mm stickor.


Resultatet blev en enorm sjal. Eller kanske snarare en stor filt. Jag fick ändra formen på sjalen eftersom "vingarna" på en helt triangulär sjal riskerade släpa i backen. Därav den lite ovanliga formen som ses ovan.


En annan sidoeffekt av att sticka någonting så stort var att formen på rutorna började påverkas. Tyngden i sjalen gör att fyrkanterna blev allt mer avlånga.


För att pigga till sjalen lite extra valde jag också att plocka upp maskor och sticka en i-cord kring hela stycket.


Ovan ses skillnaden i storlek mellan de två sjalarna. Kom ihåg att den först på intet sätt var en liten sjal! I vilden nedan syns tydligt hur egentyngden hos sjalen drar ut rutorna över mina axlar. Jag kan dock rapportera att om jag sveper in mig i det här schabraket så fryser jag knappast.


februari 22, 2016

I ett hus vid skogens slut


Första gången jag såg Helenas fantastiska hus var på ett av Broderikaféets torsdagsmöten. Jag blev så imponerad! Så vackert. Så innovativt. Jag fick en konstig slags "hemlängtan" när jag tittade på den lilla broderade ladan med det gröna grästaket.


Förutom att det var oerhört roligt att brodera detta lilla hus så är det extra kittlande att skapa någonting tredimensionellt - tekniken kan vara så mycket mer än broderade dukar. Känner du dig sugen på ett eget hus? Skynda över till Brodera Mera och du kan bli stolt ägare till en alldeles egen lada!

februari 19, 2016

Royal School of Needlework

Jag har länge närt en dröm om att gå en kurs på brittiska Royal School of Needlework. Äntligen har jag fått den chansen! En dagskurs med Kate Cross på Hampton Court och kursen "Introduction to Needlework" resulterade i denna lilla tekopp. Så roligt att lära sig hur proffsen gör och träffa riktigt nördiga brodöser! Om jag brukar klaga på perfektionism så är det raka motsatsen till vad RSN eftersträvar. Dina broderistygn ska vara så perfekta och små att en annan RSN-brodös ska kunna sy på ditt broderi utan att någon skillnad mellan de två handlagen ska kumma urskiljas. Så plocka fram silkespappret, spänn sybågen med skruvmejlsel och ta på dig de vita bomullshandskarna och buga för sådan genuin kunskap!



februari 16, 2016

Armband till kusinen

Min kusin fick för några år sedan ett armband av mig. Tänkte att hon kanske skulle behöva ett nytt ändå så med en liten bit tyg jag fått av min vän Joyce lyckades jag sy ett litet smycke lagom till jul.





Vad bidde de' då?

Ibland händer det att jag hittar en teknik som är så rolig att jag inspireras att prova nya varianter utan att ha ett behov (eller ens en önskan efter) den färdiga produkten.
Den här baskern är ett lysande exempel på detta. Det var inte så att jag vaknade en dag och tänkte att jag behövde en huvudbonad inspirerad av Bob Marley. Nej. Det hela började med en sjal som jag näverstickade. Det var så roligt att jag stickade en till. Denna gång blev sjalen snarare en filt innan jag kom mig för att avsluta stickningen. Men en fundering hade slagit rot i mitt undermedvetna. Hur fungerar den här tekniken om jag stickar runt istället för fram och tillbaka? Nyfikenheten tog överhanden och inom kort satt jag med närmaste garnnystan och stickor i handen och lade upp maskor för en basker. Först när baskern var klar vaknade jag upp, nästan som ur en dröm. Nej, men vad har jag gjort?! Varför har jag stickat en basker som jag inte vill ha? Varför lägga tid på ett sådant projekt?

Ja, svaret är egentligen enkelt. Jag handarbetar inte alltid för att få ett användbart och snyggt färdigt resultat. Det är vägen dit och teknikerna i sig som intresserar mig. Ingen skulle väl fråga en fotbollsspelare vad de åstadkommit genom att spela fotboll? På samma sätt har faktiskt vi som handarbetar inget krav på oss om att producera användbara resultat. Det är tillåtet att göra saker bara för sitt eget höga nöjes skull utan att det är förspilld kvinnokraft.

En basker som skapade sig själv. Garn: Noro.

Tvåändsstickning och ett misstag

Som någon kanske noterat så tycker jag om alla former av handarbete. Särskilt förtjust blir jag om jag får chansen att lära mig någonting nytt. När Maria Gustavsson visade tvåändsstickning för Dominomaskorna (en lokalgrupp i Sticka!) så trillade jag förstås dit direkt. Det har nu blivit två par vantar. Det ena paret väntar på att bli broderade på medan det andra använts flitigt hela vintern.

Det är en poäng i att visa upp saker som inte blivit som jag tänkt mig också. För perfektionism kan förstöra all lust att handarbeta! Ibland blir "felen" en rolig detalj. Ingen vet hur just du tänkt dig ett mönster (om du inte direkt påpekar ditt "fel").

De här tvåändsstickade vantarna blev helt olika:



Rutmönstret hamnade på insidan av den vänstra vanten istället för på framsidan! Så kan det gå när jag har bråttom och tillfälligt misstar mig på om det är en höger- eller vänstervante jag precis håller på att sticka på. Visst, jag hade kunnat repa upp för att rätta till detta. Men jag vill inte! Det är i så fall roligare att sticka ett nytt par vantar. Alla misstag behöver inte raderas. Det går att lära sig att tycka om det som är snett, vint och tokigt också. För så är vi väl lite till mans?

En varm mössa

Eller snarare en varm hätta. Mönstret hittade jag i den gamla boken "Stora boken om handarbete" av  Marie-Louise Falkenborg. Måste dock säga att konstruktionen inte var optimal då det blev ett evigt fästande av trådar eftersom mönsterstickningen stickades fram och tillbaka istället för runt.



Garnet är Jamieson & Smith 2 ply jumper weight inköpt i den mysigaste lilla garnbutiken Makeri 14! Sedan bilderna togs har jag dessutom kantat framkanten på hättan med ljusgrått fårskinn från Ödins garveri på Gotland så nu är jag verkligen redo för kallt väder.

Två lapptäcken

Det är någonting särskilt med lapptäcken. Den taktila känslan de ger. Att stryka handen över tyget och känna sticksömmen som håller samman de tre tyglagren. Det är beroendeframkallande att leka med färgerna, mönstren och känslan i de där täckena.

En lekfilt med en mild och lugn färgskala.

Med en lugn framsida kan baksidan vara desto galnare. Kviltad i rutmönster på symaskin.

Ett lapptäcke att ha i knät när du läser en god bok eller dricker en koppt te. Som synes är jag förtjust i Cori Dantinis vackra illustrationer och tyger!
Vild och tokig frihandskviltning på symaskin.

Baksidan med det vackra Flea market fancy-trycket designat av Denyse Schmidt.


Kontrasten mellan det bulligt blommiga och randen med sin fart och fläkt är någonting som ger liv åt baksidan.
Ibland blir även provlappen som jag övat frihandskviltningen på värd att kanta och spara...

En fyllehöna

Tja, hönan Agda är alltså gjord för att vaka över en bag-in-box med vin. Självklart kan hon få andra uppgifter här i livet. Som att hålla upp dörrar om du fyller henne med en sandsäck.
Mönstret är gjort av Zgarn.


Finns i sjön?

Nä, den här abborren mår bäst utan vatten. Den fantasieggande broschen både säljs och är designad av Brodera Mera. Ett väldigt roligt litet projekt kan jag intyga! Det skadar inte heller att Helena (som numera driver företaget) alltid har så fina förpackningar till sina broderisatser...
En abborre, Perca Fluviatilis, klär i yllegarn.

Baksidan av kläde och med en säkerhetsnål att fästa broschen med.




Moderna ordspråk

De broderade tavlor som en gång i tiden hängde över var och varannan kökssoffa har aldrig tilltalat mig. De religiösa ordspråken passar mig helt enkelt inte även om broderiet ändå kan vara vackert. Men om citaten kommer från en av mina favoritserier, den brittiska BBC-produktionen "The thick of it", ja, då blir det något helt annat! Citaten nedan kommer från Peter Capaldis karaktär Malcolm Tucker och säger det mesta om denne politiske "spin doctor".

Tucker's Law. Självklart är broderiet gjort på en kökshandduk (tea towel).





Ett annat uttryck från citatmaskinen Malcolm Tucker. Broderiet är gjort i korsstygn på en kökshandduk. För att få exakt lika stora stygn så har jag använt en vattenlöslig korsstygnsväv medan jag sydde.

Att kunna rita


Jag har alltid fått höra att jag inte är bra på att rita. Är inte det en självuppfyllande profetsia så säg?! Utan övning är det mesta omöjligt. Att bara "vissa" människor kan (och därför får!) sjunga, dansa eller räkna matematik är för mig en helt absurt! Hinder som vi människor sätter upp för att göra livet svårare. Med övning och intresse kan alla klara så mycket mer än de någonsin kunnat ana!



Som tur är lider inte hela mänskligheten av denna trista inställning till vad andra kan lära sig eller ej.


Bilderna i det här inlägget är alla ritade "tillsammans" med Heather i hennes kurs. Så roligt att få lära sig mer om hur verkligheten kan avbildas med lite fantasi, förenklingar och en vass penna. Den viktigaste lärdomen är nog (som i mycket annat) att inse att det inte finns något facit. Inget fel sätt att rita. Det personliga uttrycket och bristerna är ofta det som gör en hel bild!